Du ser det jag vill att du ska se...

Vi snackade lite om detta idag på mötet. Hur lätt det är att döma någon med psykiska problem utifrån vad man ser. Du ser mig lägga upp bilder där jag är fixad, jag ler, gör något kul. JA det gör du, men du ser inte resten utav tiden. 
Du ser inte hur jag slänger mat för "den luktar konstigt" nu snackar vi nästan en gång i veckan, du ser inte hur jag sliter en stackars kycklingfile i bitar för att den ska vara klar, du ser inte när jag gång på gång bryter ihop av att göra något så enkelt som att laga mat. Du ser helt enkelt inte sanningen. Det du ser är den illusion jag målar upp, jag vill inte lägga ut bilder där jag gråter? bilder på mat jag tvingas slänga eller hur jag ligger som ett skadat djur i sängen. Varför lägger jad inte upp det? JAG VILL INTE VARA DEN PERSONEN! Jag har kommit framåt med mina problem men jag vill ändå inte se bilder som skriker "här misslyckades du totalt" jag vill se bilder som påminner mig om de gånger jag faktiskt lyckats göra saker. 

Varje gång jag lägger upp en bild så kan det även vara för stunden jag känner så, en halvtimma-timma senare kan jag ha bytt om till mjukisar, tvättat bort sminket och sitter i soffan. 
Man blir expert på illusioner när man har en fobi som är så handikappande. Jag skriver inte detta för att få medlidande, jag skriver detta för att ni ska veta att man kan se ordentlig ut trots att man mår skit ;) Kalla det fåfänga om du vill men att sminka sig, fixa håret, sätta på snygga kläder det är en motivation till att utmana sig själv. En motivation till att göra de svåra grejerna. Man kan ju inte låta en perfekt sminkning gå till spillo ;) 
 
 
 
Fobin, Tankar | |
Upp